Karamellrummet

Lagom till påsk fick jag en romanidé. En Sciene-fiction, jag älskar science- fiction. Jag vet vad som är huvudtemat - Jesus. Ni får läsa denna lilla snutt jag skrev, så får ni en känsla av vad jag är ute efter.

De såg på honom med stränga ögon.

Enligt protokoll fanns det två frågor de hade varit tvungna att ställa honom en sista gång innan han slussades in i Det Sista Rummet.

 

- Du vet att du inte kommer komma tillbaka?

Ja.

- Att du kommer…

Dö? Ja. Jag vet.

- Bra. Starta Makina X.

 

Allt var förberett. In i minsta detalj. Människan hade förberett detta i 3000 år. Omedvetet.

Tellus stod inför apokalypsen. Någonstans i historien hade något gått fel. Det var inte förrän år 2999 de stora Tankeforskarna hade förstått var och vad. Löst den största gåtan i människans historia – en gåta som ingen ens vetat existerat.

 

Han hade löst sig från alla anknytningar på Tellus. Detta var nödvändigt. Det hade skett i det förflutnas framtid, det skulle ske nu, och det skulle ske i den fjärde dimensionens förflutnas framtid likaså. Det var människans subjekt – en evig strävan, världsanden i Hegels mening.

 

- Du måste dö. Oavsett vad, du måste dö.

 

Han gick in i Det Sista Rummet. Chipet i hjärnan var redan inplanterat. Han skulle glömma allt och chipet skulle i jämna doser mata hans hjärna med information.

 

Makina X pluggades in i hans DNA och han blev ett med teknologin. Innan han slöt ögonen tänkte han på den gången när han som barn hade sett en av de sista fåglarna som existerade. Lyckan han hade känt. Samma lycka strömmade genom hans nakna kropp och han slöt ögonen i samma stund som han dematerialiserades.

 

Han vaknade upp den 25e december år 0.

[Copyright Jenny Soffel]