Mmmm så mysigt!
Förra året var jag en god vän på musikfestivalen "Where the Action is". Det var juni, det var varmt, men det var regnigt.
Vi visste inte om vi skulle hinna, för jag hade varit på en middagsbjudning och jag försökte gå fort från Gamla Stan då vi skulle mötas någonstans vid röda linjen (tunnelbana). Har någon någongång försökt ens att gå i högklackat i Gamla Stan? Jag säger bara kullerstenar en masse. Anywho.
Vi kom fram ungefär en halvtimme innan det skulle sluta, men det tog ett tag att gå från stationen till festivalområdet. Än en gång; regnigt, lerigt, högklackat, inget paraply. Vi trodde ett tag att vi gått vilse. Dessutom var vi de enda som faktiskt gick i riktning MOT festivalen - alla som mötte oss på vägen var ju DÄRIFRÅN. Många skumma blickar man fick.
Men så äntligen kom vi fram. Och vem var då på scen och skulle just börja på sin nästa låt? Neil Young. Då sommarmörkret redan lagt sig tog alla som hade upp sina tändare. Han skulle nämligen sjunga och spela "Old Man". Det var så mysigt och bra och underbart att jag rös i hela kroppen. Inte för att det duggade, inte för att jag hade kunnat modellera en kruka av leran som var fast på mina klackar, utan för att det var Neil Young och en av världens bästa låtar.
Jag är väldigt lycklig över att jag fick följa med min vän och inser att det många gånger är värt att gå i skit när det är något gott som väntar.
Vi visste inte om vi skulle hinna, för jag hade varit på en middagsbjudning och jag försökte gå fort från Gamla Stan då vi skulle mötas någonstans vid röda linjen (tunnelbana). Har någon någongång försökt ens att gå i högklackat i Gamla Stan? Jag säger bara kullerstenar en masse. Anywho.
Vi kom fram ungefär en halvtimme innan det skulle sluta, men det tog ett tag att gå från stationen till festivalområdet. Än en gång; regnigt, lerigt, högklackat, inget paraply. Vi trodde ett tag att vi gått vilse. Dessutom var vi de enda som faktiskt gick i riktning MOT festivalen - alla som mötte oss på vägen var ju DÄRIFRÅN. Många skumma blickar man fick.
Men så äntligen kom vi fram. Och vem var då på scen och skulle just börja på sin nästa låt? Neil Young. Då sommarmörkret redan lagt sig tog alla som hade upp sina tändare. Han skulle nämligen sjunga och spela "Old Man". Det var så mysigt och bra och underbart att jag rös i hela kroppen. Inte för att det duggade, inte för att jag hade kunnat modellera en kruka av leran som var fast på mina klackar, utan för att det var Neil Young och en av världens bästa låtar.
Jag är väldigt lycklig över att jag fick följa med min vän och inser att det många gånger är värt att gå i skit när det är något gott som väntar.
Kommentarer
Trackback
